Slättgårdsskolan, en tegelröd byggnad som ligger i förorten Bredäng utanför Stockholm, ser ut som skolor gör mest. Smala korridorer med elevskåp och traditionellt möblerade klassrum där bänkarna står två och två i raka rader. De allra flesta lärare brukar liksom acceptera detta och anpassa sig till de givna ramarna, men inte Linnea Sahlin, 25 år och nybakad lärare sedan ett år tillbaka:
– När jag klev in i klassrummet fick jag ångest! Allt var gammalt och ruttet kändes det som, och jag avskyr när bänkarna står i rader vända framåt. Det är som att eleverna bara kommer dit för att titta och lyssna på läraren, och inte för att samtala och lära sig saker på olika sätt.
Det första Linnea gjorde var att städa och möblera om. Bänkarna formerades i grupper och kompletterades med mattor och andra textilier. Nu kändes det bättre. Samtidigt gnagde oron inför nästa år, eftersom Linnea visste att de då skulle öka antalet elever på samma yta från 36 till 60 elever. Kanske en omöjlig ekvation för de flesta, men i Linneas huvud började en lösning ta form:
– Om vi tog bort väggarna mellan de olika klassrummen och istället skapade olika lärmiljöytor som överlappade varandra skulle vi kunna vara fler lärare med fler elever samtidigt på ett och samma ställe. Då skulle vi kunna få positiva sidoeffekter som bättre möjligheter att samarbeta vi lärare emellan och eleverna skulle få mer variation genom olika ställen att arbeta på. Den traditionella klassrumsmöbleringen passar absolut inte alla, säger hon med eftertryck.
Linnea fick fria händer att designa om de tre klassrummen till en öppen, sammanhängande lärmiljö med möjlighet till avgränsningar i form av skjutväggar. I den ena delen byggdes en stor gradäng enligt lärmiljöprinciperna Show off och Campfire för filmvisning, föreläsningar och andra typer av redovisningar. Den kompletterades med runda bord för samtal och grupparbeten, mer avskilda studieplatser och avslappnade områden med mjuka soffor och kuddar inramade med bokhyllor.
Den nya lärmiljöns utformning gjorde att lärarna i arbetslaget måste samarbeta för att lyckas. Den ställde krav på organisationen i form av ett schema anpassat för samarbete och ett gemensamt tänk kring den pedagogiska planeringen. Ingen kunde längre fortsätta köra sitt eget race och alla var tvungna att förhålla sig till de pedagogiska tankarna bakom klassrummet; eleverna skulle få möjlighet att lära på olika sätt och ingen skulle tvingas in i en mall avsedd att passa alla.
Resultatet har varierat, men så har de heller inte varit igång längre än en månad.
– När vi använder lärmiljön så som det är tänkt och planerar och arbetar tillsammans märker jag direkt ett positivt resultat. Eleverna har fler vuxna att vända sig till och deras dagar blir inte lika uppdelade. Olika uppgifter kan löpa in i varandra, det skapar ett lugn. Men det är svårt att få till tiden att planera ihop, ibland ses vi till och med på helgen.
Förändringarna har inte bara mötts av positiva reaktioner:
– Man får ju kämpa med förutfattade meningar från både elever och deras föräldrar. En del tror att vi är tokiga som skapar ett rum där alla 60 ska kunna vara samtidigt, då spelar det nästan ingen roll att vi lärare säger att det faktiskt funkar bättre än tidigare, för de har redan bestämt sig vad de ska tycka.
En förändring kräver både tid, målmedvetenhet och nya strukturer. Oron har Linnea mött upp genom att skapa tydliga rutiner för klassrummet som är synliga och kända för både lärare och elever. Rektorn tyckte att de var så bra att hon skickade ut dem till alla lärare på skolan!
– Jag känner mig stark i detta, jag vet att det kommer bli bra när allt har satt sig. Jag tycker att ett klassrum ska kunna erbjuda olika upplevelser och känslor, säger hon med ett leende.
Frida Monsén
