Skolan
Vittra Telefonplan är en ny grundskola i centrala Stockholm som öppnade i augusti 2011 och som har barn och elever i åldrarna 6-11. Skolan liknar ingen annan. I dess centrum finns ett stort blått berg med sittplatser för hundra barn. Inne i berget finns också en biograf där eleverna kan se film, nyheter eller presentera egna digitala arbeten för sina skolkamrater. Den öppna lärmiljön i skolan är flexibel och består av delar byggda på plats, som exempelvis ett fyra meter högt träd med en trädgård under för lek eller samlingar och en stor grön laptop-soffa formad som en ö. Allt är byggt för att skapa en varierande och inspirerande lärmiljö. I likhet med det traditionella klassrummet finns där också stolar och bord, dock utan att vara det dominerande inslaget i omgivningen; färgerna är ljusa och tilltalar den yngre generationen.
Tanken bakom skolan var att utveckla de pedagogiska metoder Vittra redan etablerat vid sina 25 grundskolor över landet. När digitaliseringen gjorde sitt inträde i skolan uppstod också ett behov av att vidareutveckla lärmiljöerna och framför allt hur man tänkte kring undervisningen. Kräver undervisningen i läsning och skrivning ett annat förhållningssätt i dag? Nu när vi vet att barnen barnen möter många olika textbaserade miljöer på nätet redan innan de ens börjat skolan. Vad händer om vi utgår ifrån vår medfödda kommunikativa nyfikenhet, slopar den traditionella ABC-boken och ersätter den med rörliga bilder och ljud, chat, spel, bloggar och interaktivitet? Hur ser samhället ut år 2025 när våra barn tar examen och vad behöver de förbereda sig inför? Dessa frågor ställde vi oss och de resulterade i en lärmiljö och en pedagogisk praktik som har fått stor uppmärksamhet runt om i världen. Vi ville fokusera på vår miljö och vår pedagogiska verksamhet kring hur lärandet sker, och inte på hur vi traditionellt har organiserat undervisningen.
Pedagogisk plattform
Med min bakgrund som mediepedagog och utvecklingsledare, i en kommun söder om Stockholm, har jag erfarenhet av att arbeta teoretiskt och praktiskt med digital kompetens. Det har gett mig en insikt i att digital kompetens är mycket komplext och det kräver ett kontinuerligt utvecklingsarbete för att kunna utforma lärsituationer som ger eleverna möjlighet att utveckla dessa färdigheter. Definitionen av digital kompetens såsom den presenteras i EU:s nyckelkompetenser för livslångt lärande, tyckte jag var alltför yvig och ville därför hitta en enkel modell som skulle kunna överföras i pedagogisk praktik. Jag behövde en mer praktisk modell med hög trovärdighet för mina professionella lärare. Jag hittade Melbourne University KSAVE modell, där man noggrant definierar olika delar av 21st Century Skills och som omfattar förmågor, verktyg och attityder i matriser kopplat till varje förmåga inom digital komptens. Det var ett konkret sätt att ta itu med en sådan komplex uppgift som exempelvis definitionen av kreativitet. Då jag var med och utvärderade Sveriges deltagande i” 21st Century Skills Innovative School Programme” fick jag en värdefull inblick i hur man utvärderar hur väl en lärares uppgifter faktiskt ger eleverna möjlighet att utveckla 21st Century Skills. Verktyget jag skapade var en förenklad version som skulle göra det enkelt för läraren att utvärdera sin egen metod. Till denna modell utvecklade jag också en matris byggd på digital läs- och skrivkunnighet och dess olika kompetenser, ett sätt för läraren att stämma av att det denne gjorde i klassrummet också var det rätta. Barnen var i åldrarna 6-9, 10-12 samt 13-16 och hade alla olika förmågor att utveckla inom matrisen. Sverige införde en ny läroplan i juli 2011, en månad innan starten för vår skola, där digital kompetens och färdigheter betonades mer än i den tidigare läroplanen. Med en konkret matris för digital kompetens som barnen skulle få vid en viss ålder, och ett enkelt verktyg för lärarna att mäta de inlärningssituationer de utformade, så skulle detta definitivt ta oss till nästa generations lärande. Tillsammans med denna otroliga lärmiljö, speciellt utformad i enlighet med de principer vi konstruerade, fanns inga hinder framför oss.
Planering, utvärdering och utformning av lärprocessen
Den pedagogiska modell jag konstruerade med inspiration av Microsofts innovationsprogram och Melbourne KSAVE-modellen fick namnet ”The Spider” och såg ut så här:
Spindeln består av fyra ben; kreativitet, digital kompetens, relevant kunskap och samarbete. Benen representerar frågor du ställer dig själv när du utformar en lärsituation. Om vi till exempel tar en av de vanligaste uppgifterna som förekommer i skolor och hur denna fråga tacklas i en traditionell matematik bok:
1 + 1 =?
Detta är en välbekant typ av fråga som förekommer i många skolor. Och det finns ett korrekt svar på den. Om jag däremot ställer frågan utifrån spindeln ovan, kommer vi att se hur vi kan ge eleven en möjlighet att utveckla 21st Century Skills i processen:
Kreativitet: På vilket sätt är den lärande individen engagerad i sitt tänkande, dvs. genom att ställa frågor och lösa problem?
Digital kompetens: I vilken utsträckning använder och förstår eleven digital teknik och dess inverkan på vårt samhälle?
Relevant kunskap: På vilket sätt är problemlösningen kopplad till djupare lärande och förståelse? Att lära sig lära.
Samarbete: Erbjuder uppgiften en möjlighet att kommunicera och samarbeta inom en grupp, inom eller utanför skolan?
Dessa frågor visar att ifall vi bara skulle utforma lärsituationer liknande denna i matematik skulle vi inte erbjuda eleverna möjligheter att utveckla den kompetens vi eftersträvar. Men om vi i stället ger en annan uppgift:
Vi skriver nummer 2 på tavlan. Detta är svaret. Och sedan ber vi eleverna att arbeta i grupp hitta så många sätt som möjligt att komma på frågor som kan ge detta svar, och därefter presentera allt i klassen, ja då skulle vi ha gett möjligheter till en djupare inlärning i flera av spindelns ben. Detta är såklart ett förenklat exempel, men ger en bild av hur modellen kan användas för utvärdering.
Visionsbaserat ledarskap
Visionen för skolan var nyckeln till att bygga en stark känsla för vilken riktning och vilka mål vi skulle sätta upp för vår skola; och med en stark tro på att lärarna är professionella och måste ges frihet att utforma sin undervisning tillsammans inom kollegiet. Som rektor förordade jag inte en viss metod eller en uppsättning undervisningsmetoder. Jag tror på människans inneboende skaparkraft och vet att motivation är en av de starkaste krafterna för förändring. Det enda kravet var att man som lärare skulle kunna beskriva sitt arbete och hur detta utformats för att utveckla barnens förmågor. Att kunna verbalisera sin arbetsmetod är själva nyckeln för att utvärdera resultat och göra justeringar, och inte minst för att kunna prova nya idéer och tankar. För att realisera detta behövde vi skapa en atmosfär av förtroende mellan kollegor och utforma strukturer för ömsesidigt lärande. Mycket tid och ansträngning lades därför ner på att arbeta med lärarteamet och vår vision och skapa en gemensam syn i teamet på vad vi ville uppnå. Ett sätt var att leva som jag lärde, att vara en förebild i mitt ledarskap och dra nytta av möjligheterna att använda digitala verktyg och uttrycksformer för att beskriva och skildra visionen, och därigenom stärka den. Vi skapade en film för lärare, men även för föräldrar. Filmen beskriver principerna bakom designen av miljön och framförallt hur vi ville arbeta i den.
Fem kognitiva principer för lärande
Idén om lärmiljöerna har till stor del inspirerats av David Thornburgs ”Campfires in Cyberspace” där vi har utarbetat ett verktyg som består av fem olika sådana miljöer, var och en baserad på klart avgränsade kognitiva processer samt en fysisk och digital lärmiljö. Där presenterar han fyra olika kognitiva principer för lärande och hur dessa kan tillämpas i ett online-sammanhang. De var intressanta och giltiga även för den fysiska lärmiljön. Vi har god insikt i hur olika kognitiva principer påverkar lärandet och hur de behöver underlättas, men det visar sig inte i hur vi utformar själva miljön. Miljön i skolorna och klassrummen har ett så starkt organisatoriskt och historiskt arv att vi knappast ifrågasätter detta överhuvudtaget.
Ett praktiskt exempel är att själva läsandet, en av de viktigaste färdigheterna inom utbildningssystemet, är en process och en verksamhet som inte lämpar sig bäst i en skolbänk med trettio kamrater i rummet. För att kunna delta i ett djupare lärande och reflekterande aktivitet måste du kunna gå på djupet, antingen med stöd av miljön eller ha förmåga att stänga ute omgivningen. Vi ville rikta fokus mot miljön och ställa frågan: på vilket sätt sker lärandet och hur kan vi förbättra detta? Vi saknade en princip i Thornburgs modell och lade därför till en, The Lab.
• ”Campfire” situationer (lägereldar) kännetecknas av att kommunikationen flödar från en eller några få till många, vilket kräver utrymme för ett visst antal personer i en gruppsituation, där alla kan fokusera på den person som talar eller presenterar.
• ”The Watering hole” (vattenhål) är en plats dit människor kommer och går, och en inlärningsmiljö där du kan samlas i grupper av olika storlekar. Kommunikationen är informell, många till många och grundar sig på utbyte emellan varandra.
• ”Show-off” situationer innebär att en person kommunicerar gentemot resten av världen, och visar vad han eller hon kan göra eller har gjort, vilket kräver ett fysiskt eller digitalt rum för presentation, utställning och återkoppling. Kommunikationen sker via en till många och återkoppling (feedback) är viktigt för lärandet.
• ”The Cave” (grottan) behöver ingen extra ingång, utan endast en fysisk ram som främjar avskildhet och kontemplation.
• ”Laboratories” (laboratorier) är platser där eleverna kan förvärva praktiska erfarenheter, och arbetar fysiskt och praktiskt med projekt i ett samhälleligt och experimentellt sammanhang. Kommunikation i ”Labs” kan ske i vilken form som helst, men där finns alltid praktisk erfarenhet. Denna miljö är inte en del av Thornburgs ursprungliga modell men som jag ville lägga till då den saknades.
När vi utvecklade de pedagogiska principerna för lärandet, både fysiska och digitala, arbetade vi med den danska inredningsarkitekten Rosan Bosch som fick i uppdrag att utforma fem pedagogiska principer och skapa en fysisk miljö som skulle bana väg för en digital praxis och tilltala barnen. Resultatet blev en färgstark och inbjudande miljö där leken är i centrum. En sjuårig elev illustrerar dess framgång: ”Min skola är bättre än en nöjespark!” Ännu mer belysande är frågan från en elva år gammal elev med erfarenhet från traditionellt byggda skolor och när han fick se det stora trädområdet:
”Vilka regler har vi när det gäller ett träd? Vad vi får göra? ”
Det är ett uttalande som synliggör maktstrukturer i skolor, mellan lärare och elever, men också hur miljön blir en del av detta.
Metakognitivt lärande och professionell utveckling
Ett par månader efter att skolan öppnat kom vi till en punkt där vi trodde att allt vi gjorde var fel då vi grovt underskattat den inverkan lärmiljön hade på vår pedagogiska praktik. De självsäkra lärare jag anställt, de flesta av dem erfarna och kända för att vilja arbeta med skolutveckling, upplevde plötsligt sig själva som helt inkompetenta. Deras professionella självförtroende hade blåst bort och kom till uttryck i ord som: ”De saker som jag brukade göra fungerar inte längre” eller ”Jag vet inte om eleverna lär sig något”. Föräldrarna började också undra om barnen lärde sig något eftersom de sa att de bara hade roligt i skolan. Som rektor tvingades jag då skifta fokus. Lärarnas lärkurva var brant och vi behövde förflytta uppmärksamheten från elevernas lärande till den lärkurva lärarkåren var involverad i. Att dela känslorna av oförmåga och skapa medvetenhet om hur svårt och smärtsamt det är att lära sig blev viktigt, för när man lär sig något nytt betyder det att du ännu inte bemästrar detta och det skapar en hel del ångest hos många som är vana att vara skickliga på det de gör. Och även att acceptera känslan av att inte veta och försöka närma sig denna med nyfikenhet och hitta sätt att analysera de pedagogiska situationerna och kraven på ledarskap från ett professionellt perspektiv istället för ett känslomässigt. Utmaningarna var enorma; en skola utan väggar som kontrollerar var gruppen är, en bärbar dator i varje elevs knä och elever ovana med det nya sättet att arbeta. Som rektor hade jag varit alltför engagerad i pedagogiska frågor som rör elevernas lärande och behövde istället tillämpa de modeller vi arbetade med kring lärarnas utveckling och lärande. Jag använde de fem pedagogiska principerna kring lärmiljön och ställde frågan; Hur skapar jag olika situationer för mina lärare att lära och förstå sitt eget lärande? Det var själva nyckeln i vår pedagogiska plattform.
Från kontroll till motivationsbaserat ledarskap i ”klassrummet”
De nya lärmiljöerna gjorde det smärtsamt tydligt för oss att själva miljön verkligen har stort inflytande på vilken typ av ledarskap som behövs. Miljön hjälpte oss inte på samma sätt som ett traditionellt klassrum att övervaka eller kontrollera eleverna och deras aktiviteter. Lärarna behövde därför nya verktyg i sitt ledarskap. De frågade sig själva vad som motiverar barnen att lära sig och hur man tillsammans med dem kan visualisera lärandet så att de blir mer medvetna om sina egna framsteg. De tittade på spelifiering som verktyg och gjorde en egen modell för elevengagemang och utvärdering. De färdigheter de fokuserade på var kopplade till elevernas eget lärande; förmågan att samarbeta, upprätthålla fokus, vara modiga och utmana sig själva i sitt lärande och att våga lämna sin bekvämlighetszon. Detta gav också effekt direkt. De nya utmaningar de stod inför fick lärarna att inse att motivation måste prioriteras före kontroll. Miljön tvingade oss att konstruera meningsfulla arbetsuppgifter och arbeta med öppenhet gentemot eleven som i varje steg måste förstå värdet i uppgiften. Vare sig den fysiska eller den digitala miljön tillät oss att vara pedagogiskt bekväma och falla in i våra traditionella och kontrollerande undervisningsmetoder. På så sätt blev vi också tvingade att utveckla pedagogiken. Senare samma år när det var dags för de nationella proven och vi följde de allmänna testinstruktionerna genom att stänga ner internet, och försökte ordna sittplatser vid skolbänkar för varje elev insåg vi på nytt hur unik vår skola var. Vår skola är inte byggd för prov, utan för lärande.
Jannie Jeppesen
Creative Strategies at Rektorsakademien Utveckling (Academy of Principals)
Former Principal of Vittra Telefonplan, Stockholm Sweden
Läs också läraren Camilla Diaz artikel om Vittra Telefonplan
Referenser:
http://www.rosanbosch.com/en/project/vittra-school-telefonplan
Marilyn Binkley, Ola Erstad, Joan Herman, Senta Raizen, Martin Ripley
with Mike Rumble; ATCS21 University of Melbourne 2010 http://atc21s.org/wp-content/uploads/2011/11/1-Defining-21st-Century-Skills.pdf
https://vittrabloggen.wordpress.com/2011/05/25/vittra-telefonplan-environments-based-on-learning/
