Det har gått drygt ett år sedan min klass, 9B, klev in i sitt nya klassrum. Det klassrum som de själva hade fått vara med om att rita, planera och möblera sedan ett och ett halvt år tillbaka. Jag minns att vi skålade i pärondricka, pratade, åt salta pinnar och försökte på olika sätt känna in det nya rummet. Eleverna provade olika platser – soffor, fatboys, sittpuffar, pallar och höga stolar. De undersökte taklampornas dimmer och bjöd glatt in kompisar från andra klasser att komma in till dem. Jag minns också att jag studerade eleverna noga för att se hur reaktioner, minspel och kroppsspråk kunde avslöja hur de upplevde allt nytt. Det har jag fortsatt med, även efter den stunden.
Allting började med att ledningen på vår skola utlyste en tävling där alla klasser fick rita sina drömklassrum. Den klass som hade kommit med de mest innovativa förslagen skulle vinna 100.000 kronor till att göra om sitt klassrum. Min klass, dåvarande 7B, satte igång med utmaningen omgående. Det skapades helt nya världar på deras papper, vissa mer genomförbara än andra – men ändå – vilken kreativitet! När jag sedan fick 27 blyertsteckningar i min hand, sammanställde jag förslagen till ett gemensamt dokument, som skickades till ledningen. Klassen vann och bollen var i rullning.
Tillsammans med skolans digitala utvecklingsledare Frida Monsén (numera Innovative Learning Manager på RAU) började vi vår väg mot det nya klassrummet. Några av eleverna, Frida och jag åkte exempelvis till Skapaskolan i Huddinge för att få inspiration och tankar. Någonstans vid den här tidpunkten märkte jag att eleverna började prata om det blivande klassrummet på ett nytt sätt. Från att i början mest ha diskuterat utseende på väggar, mjukhet i stolar och höjd på bord – började de nu se och prata om själva arbetet i klassrummet. På Skapaskolan såg de exempelvis att två olika lektioner utan problem kunde pågå samtidigt i ett och samma rum. De såg att man kunde ligga under ett bord eller sitta i en koja och göra skolarbete och de märkte att det går att undervisas i en mjuk trappa. Mina elever insåg alltmer att deras val av möblering i allra högsta grad har med själva undervisningen och deras eget lärande att göra. För elever som alltid suttit på bestämda platser, i samma slags bänk och på samma typ av stol från första klass, är det en stor insikt.
Ett inredningsföretag hjälpte oss att ta fram en ritning utefter elevernas önskemål, eleverna lämnade ytterligare synpunkter på möblering och färgval – sedan beställdes möblerna. Ny belysning sattes också upp istället för de lysrör som ömsom lyst och ömsom blinkat sedan 1982. Klassrummet stod klart lagom till att klassen slutade åttan.
Så, ett år senare – hur har elevernas lärande fungerat i sitt nya klassrum? Pratar vi lärande som i betyg, är det naturligtvis omöjligt att säga när man bara haft klassrummet i ett år. Resultaten har i och för sig varit mycket goda, men det är inte det som är mest intressant – det är andra saker. Det jag som lärare märker är att eleverna samarbetar oftare och på ett mer kvalitativt sätt – det är naturligt för dem att tillsammans komma fram till bra lösningar och ta in varandras åsikter. De är mer benägna att dela med sig av det arbete som de gör och genom diskussion och dialog, nå ny kunskap. En annan iakttagelse som är mycket påtaglig är att de helt enkelt trivs i rummet. När en lektion är slut springer de inte därifrån, snarare frågar de om de får sitta kvar även på rasten. Bara en sådan sak – att de längtar in i klassrummet istället för att sitta och längta ut. Vad kan inte det göra för motivationen och lärandet? I regelbundna samtal och utvärderingar har mina elever i 9B också själva satt ord på sina tankar om klassrummet. Här är några exempel:
”Jag tycker att man har fått en annan dynamik med hela klassen, det är mer positivt och lättare att ha diskussioner i grupper. När vi hade ett traditionellt klassrum så var det inte lika enkelt att kommunicera med andra klasskompisar, när man nu har en annan miljö och andra platser så är det mera öppet för diskussioner och grupparbeten. Jag tycker att det är enklare att lära sig saker.” Wilma
”Nu trivs jag mycket bättre i skolan och på så sätt tycker jag att jag har presterat bättre. Jag tänker inte längre på hur jag sitter utan mer på uppgiften.” Sofia
”Det finns en plats för alla. Om det är någon som känner för att stå upp och jobba finns det plats för denna någon. Om någon känner för att ligga ner och jobba finns det plats för denna. Alla kan jobba på det sätt som dom tycker passar bäst för just dom. ” Rasmus
”Ända sedan vi fick det har det blivit roligare att gå till skolan. Det är en miljö man trivs i och som inspirerar.” Lovisa
”Det känns så självklart att ha ett sånt här klassrum. Vårt klassrum känns mer lugnt. Det känns som man har fått en bättre relation med lärare.” Tove
För mig som lärare har det personligen varit en stor vinst att undervisa i det nya klassrummet. Det öppnar upp möjligheter till fler sätt att arbeta och undervisa – äntligen är jag inte förpassad till en viss plats i rummet! Jag kan inte mer än anta att mina elever har känt på samma sätt. Det är härligt att ha mer öppna ytor som ger rymd och en känsla av frihet, att lätt kunna flytta på möbler för att skapa nya rum för lärande och inte minst – att jag kan röra mig bland elever som trivs där de är. Ett rum som för mig inbjuder till kreativitet och nytänk. Bland kollegorna har reaktionerna varit både positiva och negativa. Några blir osäkra och känner att de inte riktigt vet var deras plats i rummet är, medan andra upplever att det är svårt att få gruppen tillräckligt fokuserad på arbetet.
Det är en utmaning helt klart – när eleverna själva väljer sina platser och när min fysiska plats som lärare inte är lika självklar, prövas mina ledaregenskaper. När det fysiska sammanhanget inte är lika inrutat och kontrollerbart som förut, ställer det nya och högre krav på min förmåga till tydlighet och struktur. Det får man inte glömma. Utöver lärarnas ledning, har ett ständigt pågående värdegrundsarbete varit ytterst viktigt för att en känsla av trygghet och gemenskap ska råda i klassrummet. 9B har involverats mycket i detta och tagit ett stort ansvar i att skapa trygghet, vilket gör mig både stolt och ödmjuk. Elever klarar mycket mer än vad vi ibland föreställer oss.
Nu har läsåret med klassen har kommit till sitt slut. Våra elever i årskurs nio har lämnat våra korridorer och klassrum för gott och de efterlämnar ett stort tomrum. Kanske att tomrummet för mig känns extra påtagligt i 9B:s klassrum – men när jag nu står och ser ut över det tysta rummet lever klassens ande fortfarande kvar. Den lever nog vidare i rummet ytterligare några veckor, men sedan ska jag hjälpa den ut. I augusti kliver en ny, yngre klass över tröskeln för att i samma rum skapa en gemenskap, växa och lära.
Jag är säker på att det blir magiskt.
Av: Ingrid Palmqvist, lärare i svenska och idrott i åk 6-9 på Fjällenskolan
